Om Fårbrevet - Seyðabrævið

Hakon með guðs miskun noregs hærtuge son magnus konungs hins koronaða. senðir ollum monnum j færæyium. þeim sæm þetta bræf sea eða hæyra. Queðiu Guðs ok sina.

Färöiska
Inledande texten översatt till nutida färöiska :
Hákon við Guðs misskunn Noregs hertugi, sonur Magnus kongs hins krýnda, sendir öllum monnum í Føroyum, teim sum hetta bræv síggja ella hoyra, kvøðu Guðs og sína.

Svenska
Samma text översatt till svenska :
Håkon, med Guds nåde hertig till Norge, son till den krönte kung Magnus, sänder Guds och sin egen hälsning till alla män på Färöarna som ser eller hör detta brev. ^*1*

Så inleds det så kallade Fårbrevet, eller Seyðabrævið, Färöarnas äldsta rättsliga dokument, som den dåvarande hertig Håkon, sedermera kung Håkon V, via sin lagman Sigurd på Shetlandsöarna och biskop Erland på Färöarna, lät upprätta i Oslo den 28 juni 1298. Det är en kodifiering eller fastställande av regler som muntligt reglerade det ekonomiska livet på Färöarna, som då var en del av det norska riket. Färöingarna själva underrättades inte om projektet och tog uppenbarligen ingen del i det.

Dokumentet, som konfirmerades och stadfästes av Christian IV 1637, innehåller en lång rad regler om fårskötsel: tämjning av vilda får, antal får per bonde; bestämmelser om frispringande hundar som river får, vilken minimiareal som krävs för att ungt par skall få bosätta sig utanför bygderna och hur många djur de får ha där, arrende för hyrt land, slakt av omärkta får, skötsel av gemensamma stengärden och stängsel, hur man behandlar objudna gäster, och juridiska aspekter som vittnesmål och straff för personer som inte följde reglerna. Som ett resultat av den allmänna fattigdomen godkändes tiggeri och begäran om allmosor, och fattigdom kunde anges som skäl till diverse brott. Straffet för dessa skulle bestämmas av en församling på 12 personer, alltså ett slags jury.

Allt i allt reglerades i stort sett hela det färöiska livet i alla dess agrikulturella aspekter, ett regelverk som faktiskt var i bruk i dess ursprungliga form i nästan 700 år. Också reglerna som gällde reseersättningar för deltagare i Lagtinget förblev oförändrade länge.

Fårbrevet är ett mycket uttömmande och okomplicerat dokument och dess effektivitet visas av dess långa livstid. Man undrar ibland varför modern lagstiftning måste vara så komplicerad, där varje regel egentligen är ett undantag och många generella lagar egentligen inte längre existerar.

Det finns bara två medeltida exemplar av Fårbrevet bevarade och båda har faktiskt funnits i Sverige tills för några år sedan, det ena på Kungliga biblioteket i Stockholm och det andra på Universitetsbiblioteket i Lund. Stockholmsexemplaret (Isl. perg. 33 kvarto) anses vara själva originalet. Lundaexemplaret är en avskrift och ingår i en samlingsvolym från 1300-talet (codex Reenhielmianus). De två versionerna skiljer sig åt i vissa detaljer, bl.a. artiklarnas ordning.

För några år sedan återbördades Stockholmshandskriften till Färöarna, efter det att man där garanterat att skapa en miljö (fukt, temperatur, ljus) så att det skulle kunna förvaras utan att med tiden förstöras – handskrifter och äldre tryck måste ju kunna bevaras säkert. Det var den dåvarande kulturministern Bengt Göransson, som den 28 augusti 1990 fick äran att lämna tillbaka Färöarnas allra viktigaste medeltida dokument. Initiativet till överlämnandet hade tagits av föreningen Tjaldur i den lilla byn Utomhärten i Hälsingland, som är vänort med Nólsoy på Färöarna. ^*2*

Dokumenten har antagligen kommit till i Bergen. Man vet att Stockholmsexemplaret en tid befann sig på Färöarna (antagligen i lagmannens kontor) för det finns kommentarer i manuskriptet på färöiska. På 1680-talet tillhörde det Antikvitetskollegiet i Sverige, varifrån det så småningom kom till Kungliga biblioteket i Stockholm.
Lundaexemplaret – som anses vara ett av de vackraste och bäst välbevarade medeltida skandinaviska manuskripten och förmodligen präntat av en färing av stavningen att döma – fanns förmodligen hos Árni Sigurðarson, biskop i Bergen 1304–1314. Efter hans död hamnade det så småningom troligen i Birgittinerklostret där, varifrån det senare troligen flyttades till Birgittinerklostret i Vadstena. På något sätt hamnade det sedan i Lund. Men hur hittades det sedan?

Prästen, litteraturhistorikern och nykterhetsförkämpen Peter Wieselgren var 1829–33 anställd vid Lund universitetbibliotek som vice bibliotekarie och köpte då Sven Lagerbrings gård (Lagerbring var historieprofessor i Lund och f. ö. Blekingska studentnationens inspektor i 38 år till sin död 1787). Han skriver i sin biografi ^*3* :

I klartext betyder det – för att citera Björn Dal ^*4* ”att dessa värdefulla samlingar (med bl.a. den färöiska prakthandskriften ”fårabrevet” från 1300-talet), räddades ur ett fallfärdigt litet trädgårdshus, där det doldes under ett 50 år gammalt lager av damm, smuts och hönsträck!”

Underliga äro Herrans vägar, som biskop Erland förmodligen skulle ha sagt.

Fotnot

1.

Nutida färöiska:
Hákon við Guðs misskunn Noregs hertugi, sonur Magnus kongs hins krýnda, sendir öllum monnum í Føroyum, teim sum hetta bræv síggja ella hoyra, kvøðu Guðs og sína.
Svensk översättning:
Håkon, med Guds nåde hertig till Norge, son till den krönte kung Magnus, sänder Guds och sin egen hälsning till alla män på Färöarna som ser eller hör detta brev.

2.

Andersson, sid. 20.

3.

Biographiskt lexikon, band 20, s. 276.

4.

Dal, sid. 40.

Litteratur

• Andersson, Bernt-Olov
  Färöarna / Nordatlantens paradisöar. 2 uppl. Norberg: Reptil 2001.[Även utgiven som internetbok: http://www.kulturpool.se/boa]
• Biographiskt lexikon öfver namnkunnige svenska män.
  Bd 20. Upsala 1852.
• Dal, Björn
  ”Bygga och bevara” (s. 37–42 i: Från centralbibliotek till nätverk / Lunds universitetsbibliotek / red. Berit Nilsson m. fl. Lund: Biblioteksdirektionen, Lunds universitet2005). [Även som nätversion]
• Seyðabrævið.
  [Greitt úr hondum hava Jóhan Hendrik W. Poulsen og Ulf Zachariasen. Enskartýðingar: Michael Barnes og David R. Margolin] Tórshavn: Føroya fróðskaparfelag 1971.