Belysning av aktuell fiskekonflikt i Nordatlanten

Fiske är viktigt i Norden. Men det är inte lika viktigt i alla Nordens fem självständiga stater och tre självstyrande områden – för vissa är det viktigare än för andra.

Allra viktigast är fisket i Västnorden. Färöarna, Grönland och Island är beroende av fisket för sin välfärd. Och Norge och Danmark är mera beroende av fiskeri än vad Finland och Sverige är.

Ett flertal bestånd rör sig på tvärs av de gränser som markerar omfattningen av de fiskerirättigheter som stater och sjävstyrande områden som Färöarna och Grönland förfogar över. Föga förvånande leder det inte sällan till konflikter.

Grundvalen för den internationella rätten är att staterna äger rätt att bedriva fiske och formulera villkoren för fiske i de vatten som havsrätten tillerkänner dem. Havsrättskonventionen stadgar därutöver att stater som förfogar över gemensamma bestånd har skyldighet att samråda om fiskeriets omfattning i syfte att säkra ett hållbart fiske.

I flera år har en konflikt rasat mellan å ena sidan Island och Färöarna och å andra sidan EU och Norge när det gäller omfattningen och fördelningen av makrillfångster i de hav där det saknas hinder för fiskarnas fria rörlighet. Konflikten tog sin början i mitten av 00-talet i ett läge där Islands fångst begränsades till ett par tusen ton makrill. Överenskommelserna om fördelningen av makrillfångsterna gjordes från 1999 av ”kuststaterna” EU, Norge och Färöarna. Även om inte Island fick sitta med vid de bord där besluten fattades så tilldelades landet en marginell kvot.

Från mitten av 00-talet ville inte Island längre finna sig i denna ordning. Landet började göra anspråk på att bli betraktad som kuststat och alltså bli medbeslutsfattare vid fördelningen av makrillfångster i denna del av Atlanten. I flera år accepterades inte detta av ”de gamla kuststaterna”. Den accepterades för Islands del först 2010.

Island hävdade allt intensivare att makrill i stora mängder nu rörde sig in på isländska vatten och att landet därför var berättigat till en väsentligt större kvot än tidigare. Successivt höjde Island de på egen hand beslutade kvoter för makrillfångst som införts i avsaknad av internationella överenskommelser. I detta sammanhang valde också Färöarna att från 2009 lämna de bord där ögruppen tidigare medverkat till överenskommelser om fördelningen av makrillfisket.

Under några få år höjde Island sin egenmäktigt satta kvot från ett par tusen ton till drygt 150 000 ton. Även Färöarna ökade sitt makrillfiske: från 25 000 ton till en kvot på 150 000 ton. Under flera år har den sammantagna fångsten av makrill i denna del av Atlanten kraftigt överstigit de rekommendationer som Köpenhamnbaserade Internationella havsforskningsinstitutet (ICES) utfärdat. Som mest uppgick den totalt fiskande mängden makrill till runt 900 000 ton. Det är runt 260 000 ton mer än vad ICES då presenterat som ram för samtliga parters fångst.

Enligt Islands fiskeriminister Sigurður Ingi Jóhannssons har EU och Norge inte visat något intresse för av att lösa konflikten. De anklagas för att inte ta hänsyn till obestridliga förändringar i makrillens rörelsemönster. Hela 30 procent av beståndet har konstaterats vara isländska vatten. Sigurður Ingi hävdade därför i ett pressmeddelande i somras att EU och Norge ägnar sig åt stormaktsfasoner gentemot mindre nationer och dömer ut alla sanktioner utöver ett landningsförbud som olagliga.

EU och Norge, med starkt stöd av stundom militanta fiskeriorganisationer, ha beslutat att fortsatt ta i anspråk 90 procent av den kvot som ICES föreslagit. För år 2013 innebär det en kvot på tillsammans 490 000 ton. Norges andel uppgår till cirka 152 000 ton. Inom EU har Storbritannien tilldelats drygt 160 000 ton, Irland nära nog 58 000 ton. Nederländerna knappt 27 000, Spanien och Danmark har något mindre än 26 000 ton vardera, Tyskland nära 18 000, Frankrike drygt 13 000 samt lilleputten i detta sammanhang, Sverige, exakt 4 174 ton makrill.

För Island, Norge och EU innebär det en reduktion av kvoterna år 2013 med 15 procent jämfört med 2012. Detta tillsammans med en överenskommelse om att ge ICES i uppdrag att göra en översyn av kriterierna för fastställande av kvoter kan sägas vara de första tecknen på att kompromissviljan vuxit, i varje fall mellan EU och Island.

I mitten av november inleddes en förhandlingsomgång som möjligen kan leda till att konstellationen EU, Norge och Island enas om fördelningen av kvoter. Starkt bidragande till att detta är möjligt är att ICES höjt sin rekommenderade kvot. För år 2014 föreslår ICES således en rekommenderad maximal totalfångst av makrill I denna del av Atlanten uppgående till nära 890 000 ton – en ökning av den nivå forskarna föreslår med hela 64 procent!!!

ICES rekommendation för år 2014 ligger nära nog på den nivå som det faktiska makrillfisket år 2013 uppnått. Det borde underlätta en överenskommelse som inte får så drastiska konsekvenser för regionala och nationella ekonomiska intressen som varit fallet om ICES inte höjt sin kvot. För en irländsk eller brittisk fiskeriminister är det inte hänsynen till EU:s totala ekonomi och sysselsättning som främst vägs in – det är snarare det ekonomiska läget och sysselsättningsmöjligheterna i irländska fiskesamhällen, skotska kustorter och Shetlandsöarnas bosättningar som väger tungt.

Än viktigare blir dessa hänsyn på Island och Färöarna. För Färöarna gäller att fiskerinäringen utgör ca 90 procent av exporten. Det är det självstyrande områdets klart viktigaste näring och själva grundbulten i en ekonomi som i övrigt är starkt beroende av budgetstöd från Danmark. För Island beräknas fiskerindustrin tillsammans svara för cirka 11 procent av BNP och drygt 40 procent av exporten. Makrillfångsten är näst efter torskfångsten nu Islands viktigaste fiske.

Just nu förekommer den allvarligaste fiskerikonflikten mellan å ena sidan Färöarna och å andra sidan Norge och EU. Även i denna konflikt har makrillen en roll men konflikten har intensifierats sedan Färöarnas övergett tidigare överenskommelser om sillfisket och ensidigt mångdubblat sin egen kvot.

Såväl Norge som EU har nu beslutat om sanktioner mot Färöarna – sanktioner som allvarligt kan skada ögruppens ekonomi även om försäljningen av fisk utanför EU ökas. Danmark har röstat emot dessa sanktioner i EU och biträder nu Färöarna i såväl havsrättsorganet UNCLOS som världshandelsorganisationen WTO.

Konflikten är den vanliga. Färöarna hävdar sin rätt att fiska i egna vatten och anklagar motparterna för att förvägra dem en skälig andel i den sammantagna fiskkvoten. Norge och EU anklagar däremot Färöarna för ett drastiskt överfiske och ovilja att på rimliga villkor förhandla om kvotfördelningen.

Huruvida det alls kan bli en överenskommelse om fördelningen av makrillfångster för år 2014 är i skrivande stund oklart. Det kan mycket väl bli ännu ett år utan sådant avtal och därmed en än större risk för överfiske som skadar beståndet så allvarligt att alla blir förlorare. Komplicerande i sammanhanget är att nu också Grönland i ett flertal steg beslutat sig för att höja en unilateralt satt kvot. Även Ryssland bedriver ett makrillfiske som överstiger den kvot de tilldelats.

Enligt min mening visar makrillfisket ett behov av intensifierade forskningsinsatser. ICES vitt skilda rekommendationer för år 2013 och 2014 illustrerar detta på ett övertydligt sätt. Förhoppningsvis får vi se sådana satsningar. Inte minst de förutspådda klimatförändringarna gör det också angeläget att finna bättre förhandlingsnormer när det gäller fördelningen av en naturresurs vars spridningsmönster och omfattning kan påverkas snabbt av temperaturförändringar. Tillämpning av sedvanerätt blir i vart fall inte rimlig om bestånd flyttar sig till områden där bestånden inte alls, eller bara i en obetydlig omfattning, förekommit tidigare.
Makrill- och sillkonflikterna är en påminnelse om att i vissa avseenden förkommer betydande skillnader nordiska länder emellan. På öarna i västnorden är fisket självklart högst upp på den politiska dagordningen för alla betydande makthavare – inte bara för fiskeriministrarna. Fisket är här också en del av den nationella identiteten. Till slut blir konflikten här en fråga om att hävda det politiska självbestämmandet. Samtidigt är det så att ett allvarligt överfiske drabbar dem som är mest beroende av fisket hårdast. Någon enkel lösning finns alltså inte. Till slut behövs överenskommelser som förenar rättvisa med hållbar utveckling.