Andrea Árting, en stor personlighet

En av den färöiska arbetarrörelsens frontfigurer under 40 år.

Andrea Árting föddes den 23 december 1891 i Tórshavn. Hennes mor var då 18 år och inte gift. Detta var något av en skandal i Tórshavn och den 31-årige fadern, som var redaktör för Färöarnas största tidning Dimmalætting, lämnade Färöarna.

Andrea fick emellertid ett gott hem hos sin moster och hennes familj. Fosterfadern var politiskt och kulturellt aktiv och hade socialistiska åsikter och ideal. Det lästes och diskuterades mycket i hemmet om politik och samhällsförhållanden och detta formade Andrea.

Vid 14 års ålder slutade Andrea skolan. Hon var begåvad och hade läshuvud. Hennes lärare hade föreslagit att hon skulle söka sig till lärarutbildning, men det tillät inte familjens ekonomi. Istället arbetade hon i fiskeindustrin. När hon var 17 år drabbades hon av tuberkulos och tillbringade ett par år på Sanatoriet strax utanför Tórshavn. Därefter reste hon till Köpenhamn där hon arbetade som tjenestepige i sex år innan hon återvände till Färöarna. Andrea hade då sett och påverkats av de danska kvinnornas kamp för borgerliga och politiska rättigheter.

Troligtvis var det åren i Danmark som stärkte Andrea i hennes inställning till och uppfattning om jämställdhet. Den 10 juli 1918 kunde man läsa hennes annons i tidningen Tingakrossur om kvinnligt manskap.

De senaste åren hade det varit lite si och så med kapprodd till olavsvakan, ólavsøkan, sommarens stora folkfest till minnet av Olav den helige, kung i Norge, som dog i slaget vid Stiklestad den 29 juli 1030), men det tänkte Andrea ändra på. Denna gång skulle även kvinnor deltaga och nu sökte hon roddare till kapprodden. En sport som idag räknas för att vara färöisk "nationalsport".
I samma tidning som Andreas annons, kunde man läsa att en dansk fiskebåt blev sänkt av tysk ubåt ca 40 nautiska mil öster om Färöarna, och besättningen om fyra personer kom till Tórshavn i en roddbåt dagen innan. En annan artikel skriver om spanska sjukan som slår till i olika bygder runt omkring på Färöarna.

Andreas initiativ att få fart på kapprodden igen, visade att intresse fanns. Hon som kämpade för jämlikhet mellan kvinnor och män, ville visa att kvinnor också kunde hantera åror och ro. Responsen på hennes annons var så stor att hon kunde förse fyra roddbåtar med manskap. Tre besättningar från Tórshavn och en från Nólsoy.

På den tiden roddes det nästan helt in i bottnen av Eysturvág, i höjd med Stokkastova på Tinganes. Niels Juul Arge skriver i boken Drekin – ein róðrarsøga från 1982, att Andrea och de fyra besättningarna efter kapprodden gick till Johanna Restorff på Áarvägen och drack kaffe. De fick själva betala för fikat i den vackra trädgården, där Gamla apoteket senare blev byggt.

År 1922 gifte sig Andrea med sjökaptenen Jóhannes Árting. De fick fyra barn och Andrea hade huvudansvar för dem under uppväxten, när Jóhannes var ute på haven. Andrea engagerade sig i nationalbevægelsen och hon lärde sig på egen hand att skriva på färöiska. (Först 1938 blev färöiska jämställt med danska i skolan.)

Trettiotalets finanskris drabbade, liksom resten av världen, även Färöarna. Fiskexporten försvann med hög arbetslöshet och social nöd som följd. En mans lön låg på en krona i timmen för åtta timmars arbetsdag, en kvinnas timlön var 30 öre och arbetsdagen tolv timmar. År 1936 startade kvinnor i Tórshavn fackföreningen ”Havnar Arbeiðskvinnufelag” (Tórshavns arbejdskvindeforening) i ett desperat försök att avhjälpa kvinnornas usla arbetsförhållanden. Arbetsgivarna var inte villiga att lyssna på kvinnorna!

Andrea Árting blev år 1937 tillfrågad om hon ville bli ledare/forkvinde i fackföreningen och hon svarade ja. Hennes egna erfarenheter från ungdomen gjorde att hon väl förstod kvinnornas situation. I stort sett alla kvinnor som arbetade i fiskeindustrin anslöt sig till fackföreningen. De begärde nu att få förhandla om sina arbetsförhållanden. Arbetsgivarna svarade nej och kvinnorna med Andrea i spetsen varslade då om strejk. Efter förhandlingar höjdes timlönen till 40 öre och arbetstiden kortades till 11 timmar.

Strax efter att Tyskland attackerat Danmark i april 1940 invaderade brittiska trupper Färöarna. Det var en ”fredlig” ockupation, men den blev ändå kännbar på många sätt för det färöiska folket. Varubrist pressade upp priser och fackföreningarna förlorade sitt främsta vapen då det blev förbjudet att strejka.
Andrea visade återigen handlingskraft och kämpade för att skaffa mjölk, kläder och skor till behövande barnfamiljer.

Andreas hjärtefråga var lika lön för lika arbete. Frågan lades fram i Lagtinget av socialdemokraterna år 1943 men röstades ner av de borgerliga partierna. Femtiotalet var en svår tid på Färöarna med hög arbetslöshet och detta fick till följd att många lämnade landet. Andrea, trots att hon nu själv hade det gott ställt, värnade om dem som hade det svårt ekonomiskt. Hon lade fram förslag om källskatt, som skulle hjälpa arbetarna att komma ifrån eftersläpningen av skatten. Källskatt blev emellertid inte införd förrän på 80-talet.

Vid arbetsmarknadens löneförhandlingar år 1977 blev Andrea Ártings livslånga dröm uppfylld. Under benhårda förhandlingar, med den nu 85-åriga fackföreningskämpen i spetsen för arbetarnas representanter, gick arbetsgivarna omsider med på kravet om att kvinnor skulle få samma lön som män för samma arbete. Ändringen blev gradvis införd fram till 1981.

Vid årsmötet i Havnar Arbeiðskvinnufelag , senare under 1977, trädde Andrea tillbaka som föreningens fackliga ledare – efter 40 års trogen tjänst. Medlemmarna uttryckte sin tacksamhet genom ett beslut om att hon skulle mottaga full lön från föreningen under resten av sitt liv.

Andrea Árting avled den 30 maj 1988. Det sägs att hon in i det sista intresserat följde med i samhällsdebatten.

Ett frimärke med Andrea Árting utkom på den internationella kvinnodagen den 8 mars 2021.

Så skriver Anker Eli Petersen, konstnären bakom frimärket med Andrea Árting.
Anker Eli Petersens text om Andrea ligger som grund för denna artikel. Petersens text finns att läsa i sin helhet i anslutning till frimärket på www.stamps.fo