I Svensk Läraretidning nr 31 av den 2 augusti 1899 skriver en svensk folkskolelärare om en resa i Nordatlanten.
Svensk Läraretidning grundades 1881 av Emil Hammarlund (1853-1910) och utkom med ett nummer per vecka. Femton år senare, 1896, bildades Svensk läraretidnings förlags AB som övertog utgivningen, och dessutom bland annat utgav Barnbiblioteket Saga.
Svensk Läraretidning blev ovanligt livskraftig för att vara en skoltidning. Från starten 1881 och fram till 1946, alltså under 65 års tid, gavs den ut med i huvudsak bibehållet koncept.
Hammarlund fortsatte att vara redaktör till 1906.
Som ledamot av riksdagen företrädde Emil Hammarlund huvudsakligen folkskolans och folkskollärarnas sak. Bildningsfrågan var ytterst betydelsefull för dåtidens liberaler, och Hammarlund hade en mycket stark tilltro till bildning som medel till ett mera rättvist och demokratiskt samhälle. Han arbetade också med att frigöra undervisningen från kyrkans dominerande inflytande.
Hammarlund arbetade politiskt för förbättring av lärarnas ekonomiska ställning och trygghet. Ivrigt argumenterade han också för resestipendier åt lärare och lärarinnor och för folkbibliotekens förbättring genom statsbidrag.
Det är med stor sannolikhet att V. Lidens artikel En skola på Färöarna är ett resultat av Hammarlund och Svensk Läraretidnings arbete med resestipendier till lärare.
Såsom förut meddelats har folkskolläraren V. Liden i Norberg i sommar företagit en färd till Island. Uti en korrespondens till Bergslagsbladet meddelar han följande lilla bild från Färöarna, dem han också besökt:
På aftonen den 16 juni fingo vi Suderö, den sydligaste av Färöarna, i sikte, och tidigt följande morgon ankrade vi i en smal bukt: Trangisvaag.
Uppehållet här blef för min del utomordentligt angenämt och lärorikt. Jag fick höra, att det skulle finnas en skola i den lilla nere vid stranden belägna byn, och rodde i land för att bese den.
Utanför ett hus, som betydligt skilde sig från de andra kojorna, träffade jag en reslig man, som jag vände mig till. Jo, detta var skolan och - läraren.
Min upplysning, att jag också i mitt hemland ägnade mig åt undervisarens kall, beseglade mitt Öde för den dagen: jag blef föremål för den mest utsökta gästvänlighet.
Läraren, hr D. J. Larsen var född färing, men hade tagit sin examen i Danmark. Hans lön var 1,000 kr. förutom husrum och vedbrand. Lägenheten var lika rymlig som de flesta folkskollärares i Sverige, och i fönstren stodo krukväxter, så frodiga, att man därhemma får söka efter deras like. När så det rika frukostbordet stod dukadt, var det icke mycket, som påminte om, att man befann sig i den utkrok af världen, som benämnes Färöarna.
Så följde jag med in i skolan, där 24 småttingar nu voro samlade, och åhörde ett par lektioner. En skrifbok fick jag med mig som minne. Den kan godt mäta sig med de bättre hemma hos oss, trots att den är skrifven på danska, ett språk, som barnen först få göra bekantskap med i skolorna. (Det färöiska språket liknar till sina grunddrag isländskan.)
- Hvad som mest förvånade mig, var den snygghet, som rådde öfverallt.
Barnen sågo också ganska fina och trefliga ut.
