Ö till ö. Från Gotland till Färöarna

Vi landade djärvt på en flygplats bland dimmiga kullar och höjder långt västerut. En av oss gotlänningar kom dit med båten Norröna, en resa som gjorde att hon förstod hur långt det kan vara till Färöarna. Medan vi som flög, kom dit på några timmar från Visby via Arlanda och Kastrup.
Så står man i det gröna landskapet utan träd och de bergiga klintarna och klipporna klättrar uppåt. Den gröna marken verkar betad överallt av får. Alla färöingar verkar vara fårägare tror jag - kanske en livförsäkring?

Vi sökte oss ut till den mest västliga lilla ön Mykines där vi landade i en trång liten hamn med en trångbodd klippvägg av tretåig mås som kvittrade som Mozarts musik (Mås-art…)! Ön är en ornitologisk fullträff. De farliga labbarna slår till liksom havssulorna med sina "elaka" ögon. Lunnefåglar bor lite här och där i sluttningen mot bron ut till holmen. Sillgrisslor sitter på klipphyllorna. På fågelön bor ca 16 personer året runt och den besöks dagligen av 100-tals fågelskådare, om vädret är så att båten kan lägga till.

Vår nästa ö var Skúvoy med ca 17 invånare, fina hus och historiska minnen från 1000-talet. Här målade vi och vandrade flera timmar. Intressant var att bli hembjudna till guiden. Hans fru bjöd på härligt tilltugg och guiden själv, 65+ pigg före detta fågelfångare, berättade om sin ungdomstid då de fångade fåglar och ägg, hängande utanför en klippvägg i ett rep.

Även grindvalsfångst bedrivs fortfarande på gammalt vis, fast med nya moderna redskap. Havsfiske och laxodling är viktiga inkomstkällor och färöingarna har blivit ett välmående folk. Man har på senare tid byggt långa tunnlar under havet mellan flera av öarna. Det gör det lättare för befolkningen från landsbygden att arbetspendla till Tórshavn.

Vi gjorde dagligen långa vandringar i den dramatiska naturen med de höga bergen intill branta stup, men vi fick också bekanta oss med kulturen. I Sandur, på ön Sandoy, berättade prästen om den varma kyrkligheten. Här finns också ett fint litet museum med färöisk konst – en bankman donerade sin samling. I Dalur fick vi lära oss att det traditionellt är männen som kardar och spinner garnet, som kvinnorna sen stickar de berömda tröjorna av - tjocka och varma för det svala klimatet. Huvudstaden Tórshavn bjöd på fina vandringar i intensiv hamn, på historiska tingsmarker och i en efterlängtad park mitt i staden. Här stod träden i lä och slapp fårens betande. Det konsthistoriska museet förtjuste oss med färöarnas både traditionella och modernistiska måleri. Inte minst Tróndur Paturssons färgiga spegelcontainer.

Den lyckade resan har vi de kunniga guiderna, en av dem var Samfundet Sverige-Färöarnas Torbjörn Nyström, och allra mest vår reseledare Anders Persson att tacka för.