Den 22 oktober 2021 var det hundra år sedan frimärksgravören Czeslaw Slania föddes. Jag, som formgivit en del förlagor till arbetet med färöiska frimärken, fick förmånen att lära känna honom.
Postverk Föroya, det färöiska postverket, grundlades 1976 och ersatte det danska. De röda brevlådorna togs ner och nya blå lådor sattes upp. I stället för det danska posthornet kom en ny symbol, ett stiliserat horn av en bagge. En viktig uppgift för det nya postverket var att skapa färöiska frimärken. Själv blev jag ombedd att vara rådgivare åt postens nya frimärksavdelning.
Som alla vet är frimärken är till för att sättas på brev, men varje postverk har naturligtvis all världens frimärkssamlare i tankarna. De första frimärkena var enkla offset-tryck som väckte intresse bland filatelister. Ett helt nytt frimärksland gav samlare en möjlighet att lägga en grund till en samling redan från första dagen.
Men för att Färöarna skulle väcka intresse bland seriösa filatelister och nå en verkshöjd så att frimärkena kunde bli kända genom världens frimärkstidskrifter, måste trycket vara av hög kvalitet. Det förnämsta är stålsticket. Till skillnad från en etsad gravyr då bilden ritas på en kopparplåt som etsas med syra, skapas stålsticket genom fördjupningar i en stålplattas yta med hjälp av en så kallad gravstickel. Metoden skulle bli kostbar, men skulle löna sig i längden.
Världens förnämste gravör var polacken Czeslaw Slania (1921-2005). Han var den som ansågs - och fortfarande anses - stå högt över alla andra. Postmästaren ringde honom- jo han var lös och ledig- denne världsberömde framstående konstnär sade att han hade ett särskilt intresse av att arbeta för små frimärksländer. Han tog genast emot inbjudan att komma till Färöarna.
Slania bodde i Stockholm och framställde först och främst många svenska frimärken. Han arbetade också för Polen innan han flydde därifrån, sedan för Danmark, Storbritannien, Frankrike, USA, Irland, Jamaica, Island, FN - och små nationer som Grönland, Färöarna, Monaco och San Marino. För Israel och Brasilien graverade han sedlar. Arbetskraften var oändlig, han producerade över 1 000 frimärken.
I förbindelse med frimärksutgåvor fick jag många tillfällen att träffa honom i Stockholm och vi reste tillsammans till sedeltryckeriet i Helsingfors, där de färöiska märkena trycktes. Jag kan nog påstå att vi blev vänner. När han någon gång tog ledigt kunde vi tala om konst, formgivning och tekniska tryckerifrågor och jag såg honom arbeta. Han jobbade för jämnan, tittade nästan inte upp från arbetet. Han bodde ensam i en våning överst i ett höghus någonstans i en modern stadsdel.
Bostaden var rymlig, men hade nästan inga möbler. Hans liv rymdes i stålsticket - att sitta på en gammal stol vid ett högt litet bord, med stickeln i höger hand och en lupp för ögat eftersom gravyren har samma format som frimärket skall få. Trycket görs direkt efter plattan. Han skar ut linjer och punkter och åstadkom skuggningar. Vanligtvis tar det en till fyra veckor att gravera ett frimärke.
Detta var Slanias liv - på en gång enformigt och enkelt. Kände han sig månne ensam? Om han fick en paus i arbetet med ett frimärke, graverade han för nöjes skull andra motiv i samma storlek som ett frimärke. En hobby som denne spenslige man unnade sig, var att när det var möjligt se en boxningsmatch. Han har lämnat efter sig en lång rad av porträtt av kända boxare - liksom också av berömda filmstjärnor. En gång när jag var hos honom frågade han om jag samma kväll ville följa med till en boxningsmatch. Jag avböjde - det ångrar jag nu.
Slania var en asket, gjorde helst inte av med pengar, unnade sig ingenting och han var, om sanningen skall fram, sparsam; det upptäckte jag tidigt. En gång när vi i ösregn väntade på en buss i Helsingfors, föreslog jag att vi skulle ta en taxi. Nej - det kostade för mycket. Han sade mig att aldrig använda pengar på hotell - jag kunde bo hos honom. När vi tillsammans var ute och åt valde han alltid det billigaste han kunde hitta. Mannen hade en förmögenhet - ägde miljoner.
En dag frågade Slania mig om jag betalade skatt. Förvånad över frågan, svarade jag att självklart gjorde jag det. Det gjorde inte han. Monaco hade bett honom om ett arbete och åtog sig det på villkor att han fick bli medborgare i Monaco, där de inte betalar skatt. Han hade sitt namn på en ytterdörr i Monaco, men den gick inte att öppna.
Nu tänker jag på detta med skatten. Men en dag gick han fram till fönstret, pekade åt olika håll och nämnde flera lägenheter som han ägde i hus som var inom synhåll. Vad innebar det? Jo, han hade köpt dem för att kunna hysa polska flyktingar - detta var ju på 1970-talet.
Europeiska postsamarbetet hade 1979 barnteckningar som gemensamt tema. Jag organiserade en utställning i Listaskálin, det färöiska konstmuseet, av teckningar som barn skickat in, och valde ut ett trettiotal bilder som jag tog med till Stockholm.
Slania tyckte att det var ett roligt uppdrag, tog telefonen och ringde till de polska flyktingarna. Snart fylldes våningen av folk som satt tätt på golvet. Så bad han dem välja ut de tre bästa teckningarna av dem som gick runt, från den ene till den andre.
Det är historien bakom de rara märkena.
Ofta hade Slania ett fotografi av motivet att arbeta efter. Innan han började gravera brukade han med vattenfärg måla en bild av förlagan. En gång, när jag tittade in, gällde det den brittiska drottningen. Han visade mig ett brev som han fått från Elizabeths egen hand, i kuvertet låg ett fint fotografi. Drottningen hade varit inne i skafferiet i Buckingham Palace och hittat ett stycke tunt, nästan genomskinligt, smörgåspapper. Det hade hon lagt över fotografiet och med blyerts markerat rynkor kring ögon och mun - de skulle inte vara med.
Ett av Slanias allra bästa frimärken - enligt honom själv och även enligt världspressen - är Veðramerkið, den färöiske väduren med stora horn, från 1979. Det är berömt, i sanning ett mästerverk. När han han sedan kom till Färöarna bad han att få se baggen som han hade avbildat. Han fick veta att den, såklart, redan var uppäten.
Ofta har jag tänkt på vilken tur jag hade som fick lära känna en så sällsynt människa, ett geni.
