Under senare åren har arkeologer påträffat bevis för att det har funnits bosättningar på Färöarna innan norska vikingar anlände dit på 800-talet. Man har hittat rester av korn från 400-talet och nu senast har man i sjösediment från Eysturoy hittat DNA-spår som indikerar att det hölls får där på 500-talet.
Det rörde sig då inte om nordmän, utan förmodligen handlade det om gaeliska eller iriska bosättare som med enkla farkoster kunde ta sig till de avlägsna öarna i norr. Framtida forskning kan förhoppningsvis ge oss ytterligare kunskap om deras levnad på Färöarna.
Helige Brendan
Det sägs att en irländsk munk, den helige Brendan, som enligt en spridd mytisk reseberättelse, Navigatio Sancti Brendani Abbatis, redan på 500-talet passerade öar där det fanns stora flockar med får, något som tolkats att det rörde sig om Färöarna. Munken Brendan har blivit en del av den färöiska historieskrivningen, men det finns källkritiska invändningar mot detta. År 1994 gav Postverk Føroya, i samarbete med sina motsvarigheter på Irland och Island, ut ett frimärke som föreställde Brendans besök på ögruppen. Historiker är dock inte helt övertygade om att texten verkligen avser Färöarna.
Brendans resa inspirerade 1976–77 den irländske författaren och äventyraren Tim Severin att genomföra en färd tillsammans med tre besättningsmän (däribland Trondur Patursson som också illustrerade den tryckta reseberättelsen) i en enkel farkost för att bevisa att det var möjligt att segla från Irland via Färöarna och Island till Newfoundland.
Irländska munken Dicuil
Den tidigaste beskrivningen som sägs handla om Färöarna finner vi däremot den irländska munken Dicuils skrift Liber de Mensura Orbis Terrae (’ Bok om mätning av jorden’) från omkring 825. Det är ett geografiskt översiktsverk med information om olika länder. Dicuil säger sig ha mött en vittnesgill kristen präst som berättat för abboten Suibhne hur han färdats till öar långt i norr efter att ha seglat två dagar och en sommarnatt. Vi återkommer till Dicuils berättelse strax.
Vi vet inte särskilt mycket om Dicuil mer än att han levde under förra hälften av 800-talet, och att han var en irländsk munk. Han tillhörde förmodligen ett av de många irländsk-skotska klostren som fanns i Frankerriket under Ludvig den frommes regeringstid 814–840. Från 814 till 816 undervisade Dicuil i en av Ludvig den frommes skolor och skrev under samma tid ett viktigt astronomiskt arbete, Liber de astronomia, som finns bevarat i en handskrift, numera förvarad i franska Valenciennes. Ett traktat om grammatik är däremot försvunnet.
De mensura
Det finns sju bevarade manuskript av De mensura. De äldsta och bäst bevarade är ett manuskript i Nationalbiblioteket i Paris respektive ett i Dresden, båda från 900-talet. De mensura publicerades på 1800-talet i olika utgåvor och flera av dem finns tillgängliga på internet. Numera använder sig forskarna av en utgåva av James J. Tierney and Ludwig Bieler som publicerades i Dublin 1967.
Trots att det delvis är ett kompilat av kända skrifter av Plinius d.ä., Paulus Orosius, Isidor av Sevilla och andra författare, innehåller manuskriptet många intressanta självständiga data som Dicuil tillfört. Vi får veta att irländska munkar 795 besökt Island och där hänförts av midnattssolen. Dicuil återger en broder Fidelis, förmodligen en annan irländsk munk, som seglat utför Nilen och då passerat pyramiderna i Giza, som beskrivs utförligt. Det finns beskrivningar från Europa, Asien, Afrika och Etiopien. Inte mindre än ett 30-tal romerska och grekiska författare citeras eller refereras till i De mensura. Även den irländske poeten Sedulius omnämns. Av särskilt intresse är hans vittnesbörd från Island där det bodde irländska eremiter, s.k. papar. Han besökte tydligen Island mellan 1 februari och 1 augusti 795 ”där det inte rådde något mörker som hindrade någon från att göra vad de ville”. Det är väl midnattssolen han avser.
Förmodligen Färöarna
Vi hittar här också den förmodligen äldsta beskrivningen av Färöarna, som i Johnny Strands lödiga översättning lyder:
Det finns många andra öar i havet norr om Britanniens öar som gott kan nås på två dygns oavbruten segling med rätt kurs och för fulla segel. En kristen präst har berättat för mig att han på två sommardagar och en mellanliggande natt nådde en av dem i en båt med två par åror Somliga av dessa öar är helt små; nästan alla är samtidigt åtskilda av trånga sund; på dessa bodde under nästan hundra år eremiter som kom seglande från vårt Skottland. Men liksom dessa öar från världens början alltid varit övergivna, så är de nu tomma på anakoreter (eremiter) på grund av nordmännens rövarband, men de är fulla av otaliga får och synnerligen många slags olika sjöfåglar. Vi har aldrig sett dessa öar omnämnda i författares skrifter.
När Dicuils sagesman besökte Färöarna fanns uppenbarligen inte munkarna kvar, utan hade övergivit sina boplatser. Däremot så lämnade de efter sig får, som kunde klara sig själva. Det var väl dessa får som gav ögruppen dess namn när nordborna anlände under 800-talet för att kolonisera öarna.
Johnny Strand, xxx
