Sångaren Brandur Enni beskriver hur det är att att komma hem efter sex år i Sverige.
Det är söndagkväll på Suðuroy, och det har nu redan gått över ett år sedan jag släpade mina 13 resväskor i land på ön, som är den sydligaste av Färöarna. Min packning innehöll allt från gitarrer, trumpeter, böcker, kläder och mindre viktiga saker – erindringar om att jag bott sex år i Sverige.
Jag flyttade som 17-åring till Örnsköldsvik, söder om Umeå, för att gå en musikutbildning där. De sista fyra åren av vistelsen i Sverige arbetade jag som sångare och låtskrivare i Stockholm. I Sverige fick jag skivkontrakt och reste land och rike runt, först som förband till Alexander Rybak och Björn Skifs, och senare med självständiga konserter. Att komma tillbaka till Suðuroy, här bor 4 500 invånare, var en enorm kontrast i jämförelse med det pulserande och ofta hastiga livet som jag hade blivit van vid i Stockholm.
Längtan hem
Jag är 24 år, och med tanke på att de flesta färöingar som flyttar utomlands först återkommer för att bosätta sig här när de är runt trettio år, kan man kanske undra varför jag ville flytta hem till Färöarna nu. Här finns massor med tonåringar och unga barnfamiljer i trettioårsåldern samt deras föräldrar. Men här finns nästan inga i min egen ålder. Men ålder spelar ju inte så stor roll, även om jag känner mig lite mitt emellan allting här ute. Anledningen till att jag valde att köpa en biljett och flytta tillbaka ut i Nordatlanten var att jag saknade att tala färöiska - jag hade till och med börjat tänka på svenska, och jag ville återerövra mitt modersmål. Att återskapa kontakten med min familj, som bor här, var givetvis också viktigt. Men min längtan efter naturen och den grönblåa utsikten från svindlande höjder, var också en bidragande faktor.
Unga musiker
Väldigt tidigt i mitt liv fick jag en musikkarriär. Jag var bara 12 år när min första skiva släpptes. Det var ett annorlunda liv som jag blev kastad ut i när albumet blev en hitt på Färöarna och Island. Jag minns den tiden som väldigt spännande och utmanande. Den musikaliska framgången gjorde dock också att min skolgång blev lidande, eftersom jag var borta mycket av tiden under några terminer. Jag gick aldrig på gymnasiet under tonåren, och eftersom att det nu finns en alldeles nybyggd och fin gymnasieskola här på ön, med en dramatisk och hög placering med utsikt över fjord och brytande vågor, har jag valt att passa på att ta slutbetyg på språk- och samhällslinjen.
På fritiden är det hårt arbete som gäller. Jag hjälper min bror Tróndur, som också är musiker, med att bygga en inspelningsstudio här i byn. Den ska vara klar för inspelningar i januari 2014. Till stor del bygger vi studion av återvunnet byggmaterial, som vi har samlat på oss från ombyggnationer och rivningar. Grästak, som är vanligt här, har vi också valt att använda. Då kommer regnet inte höras på inspelningarna. Väggpanelen inne i inspelningslokalen gör vi av uppsågad, maskäten drivved. De små hålen i timret tror vi kommer att skapa en bra ackustisk miljö.
Samhällsdebatten
Att vara tillbaka på öarna innebär också att man kan vara med och påverka livet här. Jag upplever till exempel att samhällskritik tas mer på allvar, när den framförs av någon som har adress i landet. Jag har under flera år följt den politiska utvecklingen på Färöarna från sidan, och efter senaste lagtingsvalet och de, enligt min mening, vansinniga politiska reformerna som följde, var det inte mycket jag kunde göra i Sverige för att motverka det som hände. Bland annat handlade det om nedmontering av Landsbanken – finansinspektionen. Detta var för vissa en önskedröm som skulle tillåta fritt spel för regeringen och de privata bankerna. Framtidens pensioner skulle helt plötsligt skattas vid inbetalning för att finansiera en skattesänkning hos de välbärgade i samhället – någonting som svarar till att elda upp barnens sparbössor. Samtidigt inordnade regeringen sig efter de absurda kraven från det fanatiskt religiösa partiet ”Miðflokkurin”, om att inte beröra såkallade ”moralska” frågor under regringstiden.
Längtan efter att få ta del av debatten här hemma, blev väldigt stark. Det finns ingen tradition av att demonstrera på Färöarna. Det var ingen här som höjde sin röst när de danska kolonisatörerna lade ner lagtinget år 1816, eller när Färöarna i 1850 kom under danska grundlagen, utan att färöingarna blev tillfrågade om detta. På Island, som också var en del av danska kungariket då, krävde man en folkomröstning om grundlagen. Färöingar tycks för det mesta vara mera tålmodiga än upproriska, men 31 augusti i år, fick dåvarande inrikesministern bägaren hos de flesta färingar att flyta över. Närmare fyra tusen demonstranter samlades utanför lagtinget, för att protestera mot regeringen och det upplevda demokratiska underskottet under lagman, Kaj Leo Holm Johannesen. Droppen, som efter demonstrationen resulterade i att inrikesministern, Kári P. Höjgaard fick avgå, var ett hemligt miljard kontrakt med ett danskt infrastrukturbolag. Lagtinget skulle rösta om projektet, men ledamötena fick inte läsa igenom kontraktet, utan att skriva under tystnadsplikt. Det innebar att de folkvalda inte skulle få diskutera kontraktets innehåll. Kontraktet skulle vara bindande i över 40 år.
Färöingarna gick i taket
Positivt är också att det numera finns en stark opinion mot konservatismen i landet, och allt fler färöingar kräver att rättigheter för hbtq-personer sätts på den politiska agendan. 6 000 deltog i Pridetåget denna sommar – en parad som ligger dagen innan Ólavsøka – de färöiska nationaldagarna, som är mycket viktiga för landet. Det är ett väldigt stort framsteg, för bara några år sedan var det endast runt 50 personer som marscherade i tåget.
Kulturlivet
En sak som jag sätter särskilt stor pris på och som berikar tillvaron här enormt, är vad som händer just nu inom kulturlivet på öarna. Det finns verkligen många spännande konstnärer som jobbar här, och det går att finna talrika utställningar i Listaskálin, Skipasmiðan och Steinprent, som är Färöarnas lithografiska verkstad, var flera konstnärer från det övriga Norden har varit och jobbat. Steinprent har en helt unik verkstad i fantastisk gammal fabriksbyggnad från 1880- talet. Det öppnade en utställning där i fredags, sär kuratorn Kinna Poulsen i sitt urval har satt den gula färgen i fokus, nu hösten skall firas. Utställningen är sammansatt av verk från flera av konstnärerna som har arbetat i huset.
Nordens Hus är inte att förglömma, en arkitektonisk pärla, som i år fyller 30 år. Dit går jag varje gång jag är i Tórshavn. Huset har fortfarande en helt avgörande roll i kulturlivet här. Man brukar prata om färöisk musik innan och efter Nordens Hus, eftersom huset kom att vara den första stora scenen i landet som hade förutsättningar att ta emot och arrangera stora konserter med utländska artister. De nordiska gästerna i Nordens Hus under 80-talet fick kulturlivet att frodas mer än någonsin. Sommarens stora musikfestivaler i Göta och Klaksvik, samt den lilla folkmusikerträffen i Mykines, berikar varje år livet här, och de utländska banden har varit till stor inspiration för många som har hållit på med musik på öarna.
Längtan bort
Jag saknar ofta dem som blev mig kära i Sverige, och dagarna i januari i år var vansinnigt mörka och grå. Ibland ville jag fly, men kunde inte, eftersom det var omöjligt att gå utanför dörren på grund av att det var 60 m/s – ändå ångrar jag inte en sekund att jag flyttade tillbaka hit. Det färöiska språket har öppnat sig och bjudit mig in genom flera, för mig tidigare okända, högre och större valv av språklig rikedom. Jag har lärt mig att se det vansinniga vintervädret med alla stormar, som något dramatiskt och spännande, snarare än deprimerande. Och det är sant att det kan vara förundransvärt vackert med alla de ljuskontraster som vädret bjuder på, även om man vissa vinterdagar önskar att öarna låg i Karibien.
