Samfundet Sverige-Färöarna gratulerar.
Tróndur Patursson föddes den 1 mars 1944, en kvart efter brodern Páll och blev därigenom fri att ägna sitt liv åt konsten. Páll fick däremot, som vuxen, axla ansvaret som kungsbonde i Kirkjubøur. Pojkarna växte upp på gården, det forna biskopssätet vid fjorden, och Tróndur blev tidigt intresserad av segling.
Han arbetade i lantbruk och på havet och sökte sig utbildning vid olika konstskolor i Tórshavn, Norge och Danmark och är i dag en internationellt erkänd konstnär inom måleri, skulptur, glas och installationer.
Sjöfararen
Brendans resa
I maj 1976 var Tim Severin, historiker och upptäcktsresande, på väg från Irland i en oxhudsbåt av medeltida modell i munken S:t Brendans kölvatten. Målet för resan var Amerika. Efter att ha klarat sig igenom en storm utanför Färöarna hade Tim och hans besättning sökt hamn i Tórshavn. Båten hade fått en del skador som behövde repareras.
Så här beskriver Tim Severin, i sin bok Brendans resa, sitt första möte med Tróndur:
– Jag hade tänkt besöka Brendans vik så fort som möjligt. En morgon, när jag kom tillbaka från en butiksronda uppe i staden, väntade dock ett ganska uppseendeväckande par på mig. Flickan var mycket attraktiv. Hon hade vackra drag, stora bruna ögon och en blek hy som fick henne att likna en zigenarflicka. Det intrycket förstärktes av ett långt svart hår och en väl tilltagen kjol. Det som verkligen fångade min uppmärksamhet var dock hennes följeslagare. Han kunde ha stigit direkt ut ur någon illustration till bröderna Grimms sagor. Det var en kraftfull, undersätsig man som satt orörlig på relingen. Han bar ett par mycket kraftiga stövlar, manchesterbyxor, en hemstickad brun tröja och hade en hantverkares långa kraftfulla händer. Det mest anmärkningsvärda var dock huvudet – det var nästan överväxt, dominerat av ett fantastiskt skägg som från kinder och haka böljade djupt ner på bröstet. Håret och skägget kunde ha varit värdigt Neptun själv. Från ett allvarligt ansikte mitt i denna djungel av hår blickade ett par lugna, bruna ögon mot mig.
”Hej”, sade jag då jag klättrat ombord. ”Kan jag stå till tjänst med något?”
Neptun svarade inte men stirrade mig rakt i ögonen i åtminstone fem sekunder innan han såg bort mot flickan. Hon talade för honom: ”Du sade i radion att det fanns plats för en person till ombord och att det skulle vara bra om det var någon från Färöarna. Den här mannen vill gärna bli med i besättningen.”
Milda makter, tänkte jag. Även en kringströvande hord vilda vikingar skulle ha funderat två gånger innan de valde den här skäggige mannen.
”Det stämmer, men jag är på jakt efter någon som är van vid båtar, helst någon som också kan fotografera.”
”Den här mannen är bättre än så”, sade hon stolt. ”Han är konstnär och en mycket bra sådan. Därtill har han seglat sin egen båt till Medelhavet och har också fiskat ombord på färöbåtar utanför Grönlands kust. Han är en man med allvarlig läggning.”
Det kunde jag se, tänkte jag, när jag kastade en blick på den kraftige, skäggige mannen som fortfarande inte rört så mycket som en muskel.
”Han kanske kan visa mig något han tecknat?” frågade jag tankfullt.
Neptun muttrade något till sin flickvän.
”Hans namn är Trondur, och han är lite blyg när det gäller att tala engelska”, sade hon. ”Men han bjuder hem er till i morgon.”
”Vi kommer gärna.”
”Bra, vi hämtar er i morgon bitti.”
Hela den här byn dominerades av ett vikingahus. Det reste sig framför oss, en stor timmerbyggnad med väldiga och ålderdomliga timmerstockar, som tonats i brunt. Fönsterkarmar och dörrar var rödmålade och på taket låg torv som fick det att likna en brant bergsäng. En modernare flygel hade byggts till, men från den plats där vi parkerat såg huset ut som en byggnad från vikingatiden.
”Detta är Trondurs släktgård”, sade flickan. Jag betraktade huset och såg sedan ut mot den lilla hamnen. Där stod en vitkalkad kyrka och på ett fält längre bort stod en ruin av en ännu större kyrka. Ruinen verkade mycket ålderdomlig. En tanke slog mig.
”Vad heter den här byn?” undrade jag.
”Kirkjuböur”, svarade flickan.
”Har den kanske något annat namn?”
”Ja, ibland kallas den här platsen Brandarsvik.”
Vi hade alltså kommit till Brandarsvik. Min tyste följeslagare, som ville följa med oss på vår färd, kom från Brendans vik på Färöarna...
Naturligtvis blev Trondur en av oss ombord på Brendan och det var bland det bästa som hände oss under hela resan.
Trondur visade redan nu sina talanger. Han lärde oss hur man fiskar på rätt sätt. Redan som femåring hade han på fjordarna lärt sig den konst, som generationer av färöbor utövat i vattnen utanför Grönland och vid Newfoundlands fiskebankar. Trondur tog först fram en stor blybit, som kanske var ett par kilo tung. Han grävde sedan vidare i sjösäcken och fick fram en mycket lång lina, som var upplindad på en liten platt trägrunka som fungerade som spole. Betena var tre enkla krokar med granna tygbitar. Plask! Blybiten åkte i vattnet och meter efter meter lina löpte ut över relingen. Djupet var här 90 meter. När Trondur märkte att blyklumpen bottnat började han långsamt och försiktigt att ta hem på linan. Sedan ryckte han till och efter att ha halat in några meter till, så gjorde han ett nytt plötsligt ryck, grymtade nöjt och började hala in på allvar.
”Fick du något?” frågade Edan ivrigt.
”Två”, svarade Trondur lakoniskt medan den våta linan föll i bukter kring hans stövlar. Jodå, där blänkte två granna torskar. Plask! Vikt och lina åkte ut igen. Försiktig inhalning, ett plötsligt ryck och så började Trondur hala in linan igen.
”Hur många blev det den här gången?” frågade Edan.
”Tre”, sade Trondur. Gång på gång lyckades han och alla undrade vi hur han bar sig åt. När jag fiskade med linan kunde jag inte känna ett dugg, trots att Trondur talade om att en fisk hade nappat. Edan försökte också, men det enda han fick var en stor blåsa på handen när han halade in linan för snabbt. Det dröjde inte länge förrän Brendan bar en ny prydnad, en lång rad nyfångade fiskar som hängde i riggen ungefär som tvätt på en lina. Vi kokade torsk, stekte torsk, prövade på torsk i smör, torskstuvning, torsk med ris eller potatis, torsk med persiljesås och även en smaklig torskspaghetti.
Tróndur Patursson följde senare med på flera av Tim Severins upptäckts- och forskningsresor. Så småningom gifte sig Tróndur och den vackra flickan, som heter Borgny Dam Jacobsen och är designer. De byggde sig hus och verkstad på Kirkjubøur.
Konstnären
När Köpenhamn 1996 var kulturby, var Tróndur inbjuden att representera Färöarna i ett utställningsarrangemang kallat Art Across Oceans. Nittiosex konstnärer från hela världen fick inreda varsin container på ett sätt som skulle anknyta till deras respektive hamnstad.
I Tróndurs container kliver man in i ett ”kosmiskt rum”. Containern, The Deep Cosmos: Light and Reflection, har färgade glasväggar med tak och golv i spegelglas. Känslan av att befinna sig i en oändlighet är härlig – om man vågar kliva in. En och annan backar raskt ut igen med känslan att tappa fotfästet. 1997 var containern med vid en utställning med andra färöiska konstnärer i Hässelby utanför Stockholm. Containern, i dag benämnd Bládypið, finns nu i anslutning till konstmuseet i Tórshavn, Listasavn Føroya.
Uppväxten, med havet som närmaste granne, och alla månader som Tróndur tillbringat på havet har givit inspiration till mycket av hans konst. Stranden i Kirkjubøur tog emot drivved och andra föremål som kom med Golfströmmen och med andra strömmar ända från Sibirien. Strandfynden har Tróndur använt till skulpturer.
Tróndurs stora, klart lysande ultramarinblå målningar ger direkt association till de stora världshaven.
Tróndur Paturssons konst kan beskådas på många platser runt om på Färöarna. Glasmålningar finns i kyrkan i Gøta och i den katolska kyrkan i Tórshavn. I affärscentret SMS i Tórshavn finns en trappskulptur i glas, stål och marmor. I Norðoyatunnilin, mellan Leirvík och Klaksvík, pryder Tróndurs ljuskonst väggarna.
Sedan år 2002 flyger Tróndurs stora färgglada glasfåglar under taket på Kastrups flygplats, till glädje för resenärerna.
