Samuel F. Samuelsen (1852-1932), kallad Sámal á Krákusteini, efter det hus han växte upp och bodde i, nära Skansen i Tórshavn. Han förde dagbok och på äldre dagar skrev han sina memoarer.
Fadern var timmerman och en av de 20-tal militärer som turades om att gå vakt på den lilla fästningen. Där byggdes på 1860-talet ett häkte och en byggnad för polisen. Samuel Samuelsen gick i realskola, for till Danmark som snickarlärling, men drömde om att bli lärare. I stället för att börja på det nya seminariet i Havn fick han försörja sin mor och fick en tjänst vid poliskåren. Två poliser skulle vara på vakt, men vissa tider var han ensam om att sköta polis, arrest och lanterna på Skansen. Lanternan skulle tändas när ljus sågs från ankommande fartyg. År 1886 blev han kvartermester, närmast intendent, men det betraktades fortfarande som en bisyssla. Lönen var låg, han fiskade när tillfälle gavs och skötte några jordlotter som så många andra. Familjelivet får inte stort utrymme i memoarerna, men han gifte sig 1880 och fick åtta barn. Guldbröllopet firades, men mest stolt är han över 70-årsdagen 1922, då han gick i pension, hornmusiken ekade över staden och överordnade uppvaktade.
Samuel Samuelsen beskriver den ökande skeppsfarten. Från 1880-talet gjorde postbåten resor även på vintern och snart gick ångbåten Smiril mellan öarna. Före sekelskiftet strök brittiska trålare alltför nära land, innanför tre sjömil, och han beskriver en dramatisk färd för att hämta en av dem som ertappats av det danska kustbevakningsfartyget.
Han kom i allt att göra fem resor till Danmark, flera gånger följde han arresterade och fick många vänner bland poliserna i Köpenhamn. Bland de polisärenden han omtalar är det ett som fastnar i minnet. En ung kvinna hade beskyllt prästen i Midvåg för försök till våldtäkt. Hon arresterades och trots att hon var både begåvad och ärbar, skickades hon våren 1900 till Danmark för att undersökas på ett mentalsjukhus där hon fick tillbringa nästan ett helt år. Sámal hade följt henne ner, reste hem igen, men skickades åter iväg med en fånge före jul. Han berättar om återseenden med sina vänner, om fester vid jul och nyår, men också hur det gick till att få tillstånd att föra hem kvinnan. De reste med ss Laura i januari 1901 och fick en orkanlik storm över sig, men såg till slut lanternan på Skansen och ankrade. Fartyget drev, hus blåste omkull. Först dagen efter kunde de fara i land med den stora polisbåten. Kvinnan var så sjösjuk att han hade varit orolig för hennes liv. Nu tog han hem henne och lade henne till sängs. Mot kvällen var hon bättre så att hon kunde föras över till arresten. Det påtalades att han inte fört henne direkt dit. Följande dag var söndag och han fick ledsaga henne genom staden till tingshuset vid gudstjänsttid för nya förhör. Hon skickades så direkt till Nolsö för att tjänstgöra hos fyrvaktaren. Hennes ärende lades ner, hon for senare på folkhögskola i Danmark och vidare till Island för att aldrig mer återvända.
På ovan nämnda julresa ledsagade Samuel Samuelsen en man till korrektionsanstalten i Vridslöselille där de nykomna registrerades. "Maskerne paa og forsvind" löd ordern och han hade inte kunnat ta farväl av fången om han inte känt igen hans färöiska kläder. Det var en detalj som fick mig att haja till eftersom jag såg fångmasker av tyg med hål för ögonen i Nordiska museets utställning Masker i höstas. De bars dels för att inte fångarna skulle kunna kontakta varandra efter frigivning och dels för att bryta ner deras identitet för att en ny skulle byggas upp.
Det finns många andra intressanta upplysningar och jag fäste mig vid att Samuel Samuelsen träffade direktören för Zoologisk have och bad Peder Pedersen á Botni på Nolsö att skicka både uppstoppade och levande lunnefåglar till djurparken.
Eftersom Samuel Samuelsen hämtat stoff ur sin dagbok är skildringarna ofta så levande. En fisketur med långrev med fyra man i en liten båt beskriver han så att man känner vinterstormen. Smult vatten närmast Nolsö räddade dem. Han berättar om en sommardag då tre man var ute med handsnöre och en späckhuggare, som försökte välta båten, reste sig lodrätt upp ur vattnet och dens tindrende Öjne skuede in i Baaden.
Som kungatrogen tjänsteman beskriver han klockringingen från nyheten om kungens död till begravningen och ståhej vid kungabesök och utflykt till Nolsö med kryssaren Hekla 1907. Vid Olajfesten 1930 då Dannebrog togs ner och självstyresflaggan, den sedan andra världskriget färöiska flaggan, hissades både vid Tingshuset och på Skansen var det naturligt nog en Skandalefest i Samuel Samuelsens och många andras ögon.
Heri Kragesteen, barnbarnsbarn till kvartermester Samuelsen, har renskrivit och redigerat manuskriptet och lagt till en rad intressanta fotografier. Tyvärr har många av bilderna placerats över två sidor så att mittpartiet försvinner. Boken, som är på 225 sidor, har givits ut av Mentanargrunnur Studentafelagsins.
Samuel Frederik Samuelsen, Kvartermester - Memoirer og Autobiografi.
Redaktör Heri Kragesteen, Føroyaprent, Tórshavn 2008.
