Att skrämma bort valar

Vi förknippar gärna Färöarna med grindval och grindvalsjakt (Joensen 1983). Mindre känt är att på Suðuroy jagas varje år också någon enstaka näbbval eller døglingur. Även en rad storvalar har emellertid, åtminstone tidigare, årsvist besökt ögruppen (Dánjalsson 1927; Lockwood 1995). Fortfarande träffar man regelmässigt på vikval, sildreki, invid kusterna, ibland också kaskelot, avgustur. Innan epoken med kommersiell storvalsjakt från slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet fanns det gott om storval av olika slag som regelbundet besökte öarna och deras omgivning. I äldre tid kom till och med grönlandsval, knölval och nordkapare till de färöiska kusterna.

Prästen Lucas Debes, som gett oss en av de första autentiska beskrivningarna av livet på Färöarna, uppger i sin bok från 1670-talet att när nordkapare och andra storvalar – särskilt fruktad var trollvalen – visade sig vid de färöiska kusterna, var man rädd för dem och man ansåg att det var stor risk för att de skulle välta roddbåtarna (Svanberg under utg.). Flera av dessa stora valar är nämligen väldigt nyfikna och närgångna och en del kommer gärna fram och liksom leker med båten (Sigurður Ægisson m.fl. 1997). ', 'Därför försökte man på olika sätt att driva bort valen från båten. Lucas Debes meddelar att:

“Gud oc Naturen hafver aaben baret dette eenfoldige Folck et synderligt hemmeligt Middel til at bortdrifve saadaane skadelige Bester med, nemlig Bebergel, hvilcken de gemenligen sætte udi Stauffnen i deres Baader, idet de bore et Hul i Træet, og der lægget Bebergelled udi, oc sætter en Prop for. Andre hafve det indsat udi et særdelis Træ, hvor paa de oplæncke deris Fiske-Snøre, oc føre det altid med sig paa Baadene”.
Debes 1676:167

Debes menar att valen ”maa hafve en meget sterck Luctelse, oc kand icke fordrage Bebergelens Luct, hvor ud ofver den begifver sig strax fra den need til Bunden” (Debes 1676:168).

Skrämmer valar och hajar

Uppgiften att driva bort val med bävergäll bekräftas också av andra färöiska källor. Jens Christian Svabo uppger exempelvis på 1780-talet i sin reseberättelse likaså hur färingarna skrämde iväg nordkapare och andra storvalar med bävergäll “som indfældes i Sulen eller den Gaffel, hvorpaa Snøret opvikles. At indfælde den i Stavnen brukes nu väl sjelden, eller aldrig, siden en baad derved blev uskikket til at drive Grind” (Svabo 1959:75).

I liknande ordalag skildrar också Jørgen Landt år 1800 tillvägagångssättet, men han hade sannolikt Svabo som källa, även om Landt några år hade varit bosatt på Färöarna och själv hade goda möjligheter att lära känna villkoren där (Landt 1965:138). “Gud oc Naturen hafver aaben baret dette eenfoldige Folck et synderligt hemmeligt Middel til at bortdrifve saadaane skadelige Bester med, nemlig Bebergel, hvilcken de gemenligen sætte udi Stauffnen i deres Baader, idet de bore et Hul i Træet, og der lægget Bebergelled udi, oc sætter en Prop for. Andre hafve det indsat udi et særdelis Træ, hvor paa de oplæncke deris Fiske-Snøre, oc føre det altid med sig paa Baadene” (Debes 1676:167).

Det kan här noteras att samma metod att skrämma bort valar och stora fiskar som visar sig för närgångna när man är till sjöss, finns beskrivet redan hos senmedeltida författare. Vadstenamunken Peder Månsson (1913-15:109) skildrar i en vägledning för sjöfarare i början av 1500-talet tillvägagångssättet att utgjuta bävergäll: ”thy är raadelikith ath skiparen haffwer stöth bäffwergeel oc blande thet j wathn kastandis j haffwith, oc strax fly alle hwalana borth, oc göra skipeno jngen skadha.” Olaus Magnus skriver i Historia de gentibus septentrionalibus (Historia om de nordiska folken) från 1555 (21:32) att man kunde mota bort valarna genom att kasta stora tunnor över bord, att ljudligen stöta i trumpet, men också att hälla ut lake av bävergäll runtomkring skeppet. Från Nordkalotten meddelar Sigfrid Aronius Forsius (1952:152) i början av 1600-talet hur samerna ” fördrijfuer […] Huaalar medh Bäfuer gäll, huilket them till thet högsta är emoot”.

Även den med Forsius samtida Johannes Bureus uppger att: ”Bävergelen tagha the Norske och läta i öskaret när Håkäringen komer til båten Siön” (Bureus 1886:184). Bävergäll var alltså verksamt också för att hålla stora hajar, i detta fall håkäringen, borta. Knud Leem ger också en intressant skildring av hur bävergäll användes av kustsamerna i norska Finnmark för att skrämma kärlekskranka valar som uppfattade båtarna som sina makar (Leem 1767:204).

Bävergäll och enbärsolja

Den i citaten nämnda bävergällen, castoreum, utgörs av ett ämne som man fick ur de torkade körtelpungarna från djuret. Hos båda könen av bävern lagras detta sekret i de två bävergällpungar som finns på buken och det är ett sedan antiken välkänt läkemedel. Bävergäll beskrivs i ett svenskt varulexikon från 1800-talets förra hälft som ”en kanelfärjad med många tunna hinnor genomwäfd fet materia, af en egen döfwande lukt och smak, som finnes uti twenne påsar af ett hönsäggs storlek, sittande under tarmkanalens öppning på bäfwern, så wäl hos hannar som honor” (Synnerberg 1815:54).

gammal teckning Olaus Magnus vinjettbild 1555 skepp kasta tunnor vattnet fyllt med val — Fig. 1. På båten till höger i Olaus Magnus vinjettbild från 1555 ses hur valar motas bort från skeppet genom att man kastar ut tunnor i vattnet.

Det är en gammal handelsprodukt och gav länge den största inkomsten från ett nedlagt djur. Att bävern försvann från stora delar av sitt gamla utbredningsområde i Norden under 1700-talet hänger samman med den intensiva jakten. Senare importerades därför bävergäll i växande utsträckning från Nordamerika, Ryssland och Sibirien. Efterfrågan var stor, eftersom bävergäll såväl i folkmedicin som äldre skolmedicin användes i stort sett mot alla åkommor, exempelvis feber, kolik, tandvärk, ”allt smittogift”, nervösa åkommor, hysteriska krampanfall, epilepsi, sömnlöshet, impotens och födslovärkar. Den är fortfarande en råvara vid parfymtillverkning. Bävergäll var länge officinell och tillhandahölls genom apoteken i Norden (Pettersson m.fl. 1999).

Det är förstås den speciella odören som skrämde valarna. Naturligtvis betingade bävergällen mycket höga priser, även på den tiden när bävergäll fortfarande kunde jagas i Skandinavien och Finland. På Färöarna saknas bävern och man var därför helt beroende av import från Bergen, varifrån båtarna på 1600-talet i allmänhet kom. Det var en lyxprodukt som det knappast var möjligt för flertalet färöiska fiskare att införskaffa. Istället fick man söka lokala substitut.

Ett sätt att fördriva valen var därför att skära spånor av enebusken (Juniperus communis) och kasta i vattnet. Debes meddelar att ifall färingarna inte hade tillgång till bävergäll, som måste köpas och importeras från Norge, “førde de med sig Enebærtræ, hvoraf de skære Spaaner og kaste ud mod Hvalen, hvorved han ogsaa ned sjunker. Jeg haver ikke længe villet troet det, førend Lavmanden her i Landet, vel-vise Joen Poffvelsøn, som er vel forfaren udi al Landsens Lejlighed, bekræftede det for mig Sandhed at være” (Debes 1676:167).

Svabo och Landt berättar att man använde enbärsolja för samma ändamål (Svabo 1959:75; Landt 1965:138). Enen, som på Färöarna aldrig blev särskilt hög utan behöll en dvärgartad form, var vid 1700-talets slut så pass sällsynt på öarna att man var hänvisad till att köpa importerad enbärsolja, som trots allt var mycket billigare än bävergäll (Svanberg 1998:101). Det fanns dock ytterligare möjligheter: “Have ingen af Delene ved Haanden, lader man en Dreng eller ung Mand paa Baaden, der troes at have sin Svendom, pisse i Søen, som og skal hjelpe. Om dette sidste Middel bør billigen tvivles”, tillägger Svabo.

teckning Bævurhylki Føroya Fornminnissavn — Fig. 2. Bævurhylki i Føroya Fornminnissavn (efter Joensen 1980).

Elisabeth Taylor, en amerikansk konstnärinna som vistades en längre tid på Färöarna vid 1900-talets början – bland annat var hon i princip strandsatt där under första världskriget – antecknade att man även använde den vita rotknölen av den orkidé som färingarna kallar børkubóndi eller tjaldursgras, alltså jungfru Marie nycklar (Dactylorhiza maculata) till att skrämma iväg valarna med, medan den svarta fjolårsknölen användes för att locka till sig valarna med (Taylor 1979:80–81). Denna orkidés rotknölar har tillskrivits magiska egenskaper över hela Europa, ett rykte som snarare än en framträdande lukt tjänade som underlag för att man skulle pröva den på valarna.

Hade man inte något medel till hands fick man säkert vara påhittig och ta vad man hade. Svabo nämnde ett som återgetts ovan. Annars fick man försöka med annat. Från nordligaste Norge uppger Leem: ”I Mangel af Bævergield udkastes Roerbænke, tomme Fustager eller andet deslige, som er for Haanden, og i en Hast han gribes til; hvilket den da nogen Stund ligesom leger med” (Leem 1767:204). Det påminner ju om Olaus Magnus uppgift om att man kastade ut tunnor för att distrahera valen.

Att skrämma bort alltför närgångna valar med bävergäll har varit känt in i sen tid. Fortfarande bevaras i samlingarna vid Føroya Fornminnissávn, landets kulturhistoriska museum, ett så kallat bævurhylki, ett slags behållare av trä, som användes för att hålla valar på avstånd. Denna behållare fick flyta på vattnet medan man låg ute till havs. På så sätt hölls valarna borta (Joensen 1980:82).

REFERENSER

Bureus, Johannes, 1886:: Sumlen: där uthi ähro åtskillighe collectaneer, som uthi een och annan måtta tiäna till antiquiteternes excolerande [...]; utg. av G. E. Klemming (Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif. Bihang nr 1. 2). Stockholm.
Debes, Lucas Jacobsøn, 1676:: Færoæ et Færoa reserata, det er: Færøernis oc færøeske Inbyggeris beskrifvelse. Kjøbenhafn.
Dánjalsson á Ryggi, Mikkjal, 1927:: “Storhvalur og stórhvalaveiði”, Varðin 7. s. 117-135.
Forsius, Sigfridus Aronus, 1952:: Physica (Cod. Holm. D. 76), eller Naturlighe tings qualiteters och egendomars beskrifuelse. Uppsala.
Joensen, Jóan Pauli, 1976:: ”Pilot Whaling in the Faroe Islands”, Ethnologia Scandinavica 1976, s. 5–46.
Joensen, Jóan Pauli, 1980:: Färöisk folkkultur. Lund.
Landt, Jørgen, 1965:: Forsøg til en beskrivelse over Færøerne. Tórshavn.
Leem, Knud, 1767:: Beskrivelse over Finnmarkens Lapper, deres Tungemaal, Levemaade og forrige Afgudsdyrkelse. Københaffn.
Lockwood, W. B., 1995:: “The Faroese Whale Names”, Fróðskaparrit 43, s. 73–84.
Olaus Magnus, 1925:: Historia om de nordiska folken 4. Uppsala.
Peder Månsson, 1913–15:: Peder Månssons skrifter på svenska: efter handskrifter i Stocholm, Uppsala och Linköping. Med en inledning utgifna af Robert Geete (Svenska Skrifter utgivna af Svenska Fornskriftssällskapet 43). Stockholm.
Pettersson, Börge, Ingvar Svanberg & Håkan Tunón, 1998:: ”Människan och bävern”, Biodiverse 3:2, s. 12–13.
Svabo, J.C., 1959:: Indberetninger fra en Reise i Færøe 1781–82 (Selskabet til Udgivelse af færøske Kildeskrifter og Studier). København.
Svanberg, Ingvar, 1998:: ”The Use of Wild Plants in the Faroe Islands 1590–1990: A Contribution to Scandinavian Ethnobotany”, Svenska Linnésällskapets Årsskrift 1996–1997, s. 81–130.
Svanberg, Ingvar, under utg.,: ”»Du grumme Søe-Konge, du Trold i det Vand«: troldhvaler i norrøn tradition” i: Festskrift.
Synnerberg, Lars N., 1815:: Svensk Waru-Lexicon 1. Göteborg.
Taylor, Elizabeth, 1979:: Elizabeth and the Far Islands: Ten Years on the Faroes. Marine on St. Croix, Minnesota.
Ægisson, Sigurður, Jón Ásgeir í Aðaldal & Jón Baldur Hlíðberg, 1997:: Icelandic Whales: Past and Present. Reykjavík: Forlagið.

SUMMARY

To scare off whales

When Faroese fishermen encountered a large whale at sea that came up to their small boats and began to play with them, the crew used to throw castoreum in the sea, thus forcing the whale to dive. Castoreum is described as a bitter brown substance with a strong and penetrating odour, which is found in two sacs between the anus and external genitals of the beaver. Its use to frighten whales is mentioned in various older Faroese and other Nordic sources, and it seems to have been used until at least the nineteenth century. However, castoreum was an expensive and rare product, which had to be imported to the Faroes. Therefore, already by the seventeenth century Faroe islanders had to replace it with juniper. Debes describes in 1673 how fishermen threw juniper chips into the sea, when they saw a curious or playful whale approaching the boat. Later sources mentioned juniper oil, an imported product available in the stores. Also the white hand-shaped root of heath spotted orchid (Dactylorhiza maculata) is said to have been used as a kind of charm that would drive away the whales.