Översättaren Inge Knutsson har gått bort

När jag blev isländsk översättare var Inge Knutsson den otvetydigt främste, men när jag första gången fick träffa honom så fanns det ingen högdragenhet utan bara ett ”välkommen in i det här jobbet, som inte är så bra betalt och mycket slit, men det är ju det här vi är bra på”. Dessutom så var Inge charmerande allergisk mot allting som var fint och högtidligt och kunde göra miner på mottagningar som sa ungefär ”vi överlever nog det här också, och sen kan vi sitta och snacka bort ett par timmar”.

Nu när han är borta efter att ha varit sjuk länge, men ändå jobbat in i det sista, så saknar jag honom. Jämsides med vanvördigheten fanns hos Inge en grundmurad respekt för litteraturen och för den välstämda, enhetliga stilkonsten. Vi möttes i det allvaret, även om vi hade olika estetik därför att vi representerade två olika generationer. Och jag ångrar att jag aldrig kom åt att hälsa på honom i Knisslinge. Det känns som att vi hade mycket kvar att prata om, i synnerhet om i vilken grad översättaren får göra avtryck i texten.

Många av dom främsta isländska författarna har han givit en svensk version som kommer att hålla för många omtryck. Jag vill särskilt framhålla hans förmåga att sida upp och sida ner hålla lågan vid liv i Gudbergur Bergssons intensiva prosa. Hans Laxness lämnar heller ingenting övrigt att önska vad beträffar klurighet. Och Inges lyriköversättningar visade att han själv var diktare, om än det egna skrivandet fått stå tillbaka för översättandet.

Jag vill tacka dig så mycket för sällskapet, och för det här samförståndet kring litteraturens inre stillhet. Som du skriver i din gendiktning av Snorri Hjartarsons ”Svanar”, med målerisk vokalmusik:

Det är inte mycket att orda om: Inge Knutsson var vår främste översättare av nordisk skönlitteratur. Kvantiteten var stor med över hundra titlar sedan debuten i början av 1970-talet, kvaliteten i särklass.

Det är en vanlig uppfattning att det viktigaste för en översättare är att närmast till fulländning behärska det språk han översätter från. Ingenting kunde vara felaktigare. Långt viktigare är att väl behärska det språk man översätter till.

Inge Knutsson var förvisso en överdängare i såväl danska, bokmål och nynorska som isländska och färöiska, men framför allt var han en svensk stilist av rang. Han var begåvad med absolut språkligt gehör och därmed oförmögen att skriva en enda mening som klingade falskt. Hans prosa var enkel, ren och klar – det som verkar så lätt men är så svårt.

Med sin egen språkkänsla som grund var han väl rustad att tolka nordiska författare av de mest skilda slag. En gynnsam slump ville att jag var redaktör för omkring en femtedel av Inges översättningar, och jag blev den förste som fick läsa verk av bland andra Guðbergur Bergsson, Kjartan Fløgstad, William Heinesen, Jan Kjærstad och Arthur Krasilnikoff på svenska. Det var en fröjd.

Samarbetet mellan redaktör och översättare kan vara en delikat historia, men i likhet med alla som verkligen kan sina saker var Inge helt prestigelös och godtog utan vidare välmotiverade ändringsförslag. Vi blev vänner för livet.

Den som skriver bra måste läsa mycket, och Inge läste kopiösa mängder, för det mesta fem sex böcker parallellt. Ofta en av den ständige följeslagaren Vilhelm Ekelund, aldrig någon av det av tidningarna just då upphaussade unga amerikanska geniet. Tiden gav honom alltid rätt.

En viktig röst i vår litteratur har tystnat, men Inge Knutssons översättningar lever vidare, lika städsegröna som växterna i hans och Vivecas sagolika trädgård.